Målstyrning...

När jag stod på startplatsen för Vasaloppet igår och köade uppför första backen i snigelfart så slog mig liknelsen med skolan.

Alla som är med i Vasaloppet ska in under målportalen i Mora, trots olika förutsättningar. Topptränade elitidrottsmän/kvinnor drog i täten medan vi motionärer slet på i kön men med samma mål. Vissa hade garanterat medfödd talang, andra var kanske passgångare eller bara okoordinerade i största allmänhet. Många hade tränat mycket för att lyckas - få en bra tid - medan andra kanske inte "gjort jobbet" innan och fick slita ont för att nå målet eller fick bryta längs vägen. Några nådde kanske inte hela vägen trots ivrigt påhejande av publiken och arrangörernas service med blåbärssoppa, buljong, bullar, valla och sportdryck...

Hela den beskrivningen kan överföras till skolans värld tänker jag. Hur olika är inte förutsättningarna för våra elever? Hur bra "tränade" är de? Olika "träningsprogram" utarbetas för olika elever... Alla ska ju in i mål - minst - det är ju den politiska ambitionen, med lärare och rektorers hjälp och stöd.

Men erbjuder vi våra elever mer och ny energi och stöd längs hela resan? Har vi förmågan att hålla uppe geisten och intresset hos eleverna att nå mållinjen även efter Oxberg (62 av 90 km i Vasaloppet...). Gör vi vårt yttersta av tiden tillsammans i skolan så att ännu flera kommer under målportalen? Kan vi utveckla oss själva och vårt arbetssätt/bemötande? Jag tror det är möjligt!